Em

Ibland så kan jag inte fatta att jag faktiskt har två barn, plural liksom. Mina barn, barnen... Ja d känns lite overkligt att säga men det är ju det som låter bäst:) jag har verkligen två troll som är mkt olika då det skiljer nästan 11 år på dom. Och jag kan med erfarenhet säga att varje ålder har sin charm. Visst finns det jobbiga stunder, men dom vägs ju upp av all kärlek och lycka man får tillbaka från dom små liven.

En sak som stör mig lite grann är folk som hela tiden ska se negativa saker i allt. Tex om nu Bob sovit en hel natt vid två månaders ålder, vilket han har gjort hittills, och om man då berättar detta så får man faktiskt ganska ofta höra "vänta bara..." och såna fraser. Alicia va precis som Bob med sitt sovande och hon sover duktigt än idag, så det där "väntandet" på att d ska bli jobbigt har än idag inte dykt upp. Men nu är man ju medveten om att det absolut kan gå upp o ner så jag säger inte att han kommer sova så jämt. Men kan man inte bara få känna att man e lyckligt lottad som får sova istället för att folk ska ge det en negativ aspekt på d. De va samma när jag va gravid med flisan, då gick jag ofta höra " d e så dyyrt med barn", "välkommen till de sömnlösa", "hejdå till dina vänner", "telefonen slutar ringa" mm mm. Man går väl in i föräldraskapet med att livet inte kommer vara som innan? Men man skaffar väl barn för att man VILL, och då även vet konsekvenserna. Men det är ju konsekvenser som är helt klart värda att ta tycker iallafall jag.
Jag är iallafall en lycklig 2 barnsmamma och fullkomligt älskar det livet och jag vet att ni är många där ute som känner som jag<3